Ordförande för ordet

Det är snart två veckor sedan årsmötet valde in mig som ordförande. En uppgift jag ser fram emot med glädje, spänning, ödmjukhet men också en smula nervositet - fast en sund sådan vill jag tro.
Vad är det jag gett mig in på?

Jag satt häromveckan i klubbvillans mötesrum och tittade upp på väggen där alla tidigare ordförande har sitt porträtt och pryder väggarna med stil och status. De är där allihopa:

- De man sett upp till som ung, som Thomas Hägnefelt exempelvis. Kent Mogensen och Åke Persson.
- Eldsjälarna som lagt ned år och dagar som ordförande i föreningen och som jag haft förmånen att få träffa och hyser den största respekten för, som Göran Svensson och Benkt Ekstrand.
- Och de som lagt fundamentet till föreningens existens och utveckling, som Carl-Eric "Kicke" Åkesson (som tyvärr avled i fjor), Allan Sjöström och inte minst Hugo Jacobson, vår allra första ordförande.

De som dock har präglat mig allra mest och fått mig att inse ansvaret, pliktkänslan, glädjen och vad det verkligen innebär att leda en stolt och anrik förening som Köpingebro IF är de ordföranden och ledamöter som jag har haft vid min sida sedan jag tog mina första stapplande steg in i styrelserummet som ny valpig ledamot en svinkall torsdag i januari för sex år sedan, 23 år ung och totalt grön i gamet.

Den första tiden var hektisk. Mycket att sätta sig in i, många sektioner och namn att hålla reda på. Redan från början insåg jag att det inte är helt lätt att få folk att engagera sig i något ideellt. Vi hade till exempel jätteproblem i början att hitta en kassör. Jag var aldrig aktuell för den posten. När Fredrik Lidberg och Ingrid Larsson redogjorde för ekonomin fick jag huvudvärk av alla siffror man skulle hålla reda på, och när de initierat gick vidare i agendan hade jag antagit formen av ett mänskligt frågetecken. Men vi redde upp skutan och kom vidare.

Sedan dess har den där skutan gått på grund, fått slagsida och havarerat men den har aldrig sjunkit. Jag skulle ljuga om jag sa att föreningen är starkare än någonsin men starka är vi. Och det är mycket tack vare alla som hjälper till och har hjälpt till. För mig är det de som är där nu och stöttar - från herrsektion till styrelse till alla som lagt ett vänligt ord efter årsmötet och de stackare som bjöd upp mig på dansgolvet på årsfesten. Och alla andra som jag inte nämnt men heller inte glömt.

Och så är det alla som präglat och lärt upp mig (och ibland uppfostrat och uppläxat också) sedan den där svinkalla torsdagen i januari 2007. Som Christel Lundquist, som visade enorma pedagogiska egenskaper när hon lärde mig ekonomins ABC (eller 1,2,3 rättare sagt). Eller Madeleine Andersson och Jessica Petersson som revolutionerade och utvecklade mycket av föreningens (och mitt eget) sätt att tänka och Leif Lindén, som varit enastående i sitt sätt att komma på idéer och göra något konstruktivt av dem. Och det här är bara för att nämna några.

Alla de där minnen och de där fina människorna gjorde sig påminda när jag satt där i styrelserummet häromveckan och tittade upp på förebilder och idoler. Då kändes det helt rätt att ta klivet upp som ordförande. Inte för att jag är fullärd och fulländad på något vis - jag greppar fortfarande inte det där med siffror till 100 eller hundra procent - men för att jag genuint känner att jag vill följa i fotspåren på alla dessa stora människor som stakat ut klubbens vackra bana.

Jag är fullt medveten om att det blir en berg-och-dalbana av känslor och tankar under året - under mina fem år i styrelsen har jag sett allt från skrattorgier till ledsna tårar - men den övergripande känslan som stannar kvar hos mig till slut är att det ska bli förbannat roligt, hedersamt, lärorikt och spännande att leda vår fina förening i 2013, med allt vad det innebär av möten, planeringar, matcher, fester och - ekonomi...

Sören Simonsen
soren_kidd@hotmail.com
0730-491733